Det är Formexmässa i Stockholm nu i dagarna och jag är på plats med kameran, i vanlig ordning. Men innan jag ger mig i kast med årets bildrapport ska jag bara genomföra min sista föreläsning på Stora Scenen imorgon och få en viktig tanke ur mitt system. Ni hittar en ledtråd i rubriken. Det här är nämligen ett öppet brev till alla unga (oftast kvinnliga) formgivare som försöker slå sig in i inredningsbranschen genom att testa sig fram i liten skala. Det är framförallt till er som ställer ut på Young Designers och till er som prövar era vingar via Nordic Design Collective eller Etsy. Det är möjligt att jag bryter ett fundamentalt kontrakt som kritiserar människor som ännu inte hunnit etablera sig i vår bransch. Men tro mig, jag vill er bara väl.
Snälla.
Sluta förminska er själva till brickor, skärbrädor och disktrasor med tryck.
Ni är ju så jädrans duktiga. Ni skissar och ritar och hittar på de mest otroliga saker och sen sliter ni ut en bit av ert kreativa hjärta från kroppen och håller upp det till allmän beskådan på... något som i alla fall till yttermåttet lilknar en laminerad relik från skolmatsbespisningen: Ännu. En. Bricka.
"Men man vill ju ha en billig och enkel produkt att testa sin formgivning på" hör jag någon säga i försvar.
"På vilka premisser då?" undrar jag. Om jag får vara så fräck att fråga. För en kan ju rimligen inte låta utvärdera hela sin framtida potential som formgivare baserat på hur många mässbesökare (eller nätshoppare) som visar intresse för ännu en kollektion av formpressade brickor, skärbrädor, eller disktrasor med motiv? Eller kökshanddukar med prints. Den varianten är ju också rätt vanligt förekommande. Låg produktionströskel, ja. Ger ni er själva en rättvis chans? Nej.
Journalister, press, media, leverantörer och butiker - vi är alla sugna på att hitta nästa stjärna. Faktum är att det är vad många av oss triggas av. Men det krävs något alldeles extra för att få oss att hjula av förvåning över ännu en mönstersatt laminatprodukt eller wettextrasa. Det är tveksamt om ens självaste Josef Frank hade lyckats slå igenom med det konststycket, på den tiden det begav sig.
Jag vill peppa er att tänka lite större. Och att faktiskt orka/våga/tro på att det går att söka lösningar för att konceptualisera sin formgivning även som oetablerad - på något som kanske kräver mer kapital. Mer resurser. Mer krångel. Mer ledtid. Men som i gengäld kan ge er en ärligare chans att utvärdera er själva och er design. För tänk om ni skrinlägger något alldeles fantastiskt helt i onödan, för att ingen stannar vid er monter eller klickar hem de där brickorna du investerat i - bara för att de inte behöver fler. Det kanske inte alls är mönstret det är fel på. Eller din talang. Det kanske bara handlar om att formatet gjort resultatet lika platt som produkten i sig. Du kanske fortfarande "har" något.
Så jag tänkte såhär. Istället för att bara klaga och raljera. Jag måste förstås kolla upp alla detaljer med min bokföringsbyrå och ta fram ett mer formellt ansökningsförfarande. Men nästa år utlyser vi Trendensers "anti-brick-stipendium". Och ni läsare får gärna hjälpa till på ert vis. Vad skulle du hellre se att en ung hungrig formgivare såg över. Är det något produktområde eller behov som i motsats till brickan är kraftigt eftersatt och skulle behöva sig en makeover. Vi hjälps åt! Och så ser vi vart det bär.