Hej från Höga kusten!

Den här sommaren försöker jag vara offline så mycket det bara går. Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall känt ett ovanligt stort behov av att få pausa från instagram och sociala medier under semestern i år. Inte bara för att det annars är en del av mitt jobb, utan för att jag vill få distans till hela fenomenet och ta ett break för att kunna ifrågasätta invanda mönster. Måste vi dela med oss så mycket av våra liv i sociala medier? Och måste vi nödvändigtvis göra det i realtid? Hela tiden? Och vad gör egentligen det här delningsbeteendet med vår upplevelse av nuet? När man lägger sin egen telefon i byrålådan under ett par veckor blir man väldigt varse om hur mycket tid den faktiskt tar och hur världsfrånvänd man blir att konstant vara uppkopplad mot andras liv och leverne. Det blir också tydligt hur många andra det är som inte har gjort samma sak. Som istället för att umgås sitter och stirrar ner i sina mobiler på restauranger, caféer, stränder, lekplatser och ja, även ute på gatan. Vi har ett Pokemonstop i vårt kvarter och aldrig tidigare har jag sett så många promenera förbi med nackarna böjda över sina Smartphones som nu. Det är galet.

Hursomhelst har jag inte varit så duktig på att uppdatera mitt instagramflöde på grund av min självpåtvingade uppkopplingsdetox de senaste veckorna, men här kommer ett gäng vykort i efterhand från vår resa längs Höga Kusten. En landsända som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet, både online och offline. Kanske ett semesteralternativ till nästa år? Otroligt vacker natur och ändå är det så många svenskar som aldrig varit där. Visste du att det är en del av vårt Världsarv?