Nästa år firar jag 15 år som bloggare. Om Trendenser hade varit mitt barn skulle hen snart börja på gymnasiet. Det är en svindlande tanke.
Men det är också ett trösterikt perspektiv. För när man lånar blicken av en förälder så ser man också mer förlåtande på sin blogghistorik. Det är klart att det här har varit en utforskande och prövande period. Och att det fortfarande kan kännas trevande och osäkert i vissa sammanhang. Något annat hade jag ju inte tänkt om min tonåring.
Det sätter också min allt mer påtagliga självrannsakan och mina framtidsfunderingar i en mer naturlig dager. Det som en gång sprang ur den vingliga verkligheten har ju med tiden förvandlats till ett eget yrke. Att vara en influencer. Något man aktivt väljer och förhåller sig till. Det som började amatörmässigt och intuitivt förväntas nu vara proffsigt, uppstyrt och strategiskt. Idag är inte influencern ”the girl next door”. Idag har man hjälp med hår och make up, stylister, fotografer, assistenter, nätverk, agenter och förutsättningar som är så långt ifrån den egna målgruppens att det inte längre handlar om att läsarna ska kunna relatera eller inspireras. Snarare om att posera och agera inför dem. Som ett slags skådespeleri mot publik.
Och för den ekonomiska existensens skull så handlar det också mycket om ens samarbetsvilja med potentiella ”annonsörer”. Men att kalla det annonser är egentligen ett tankefel. Eller en begreppsförvirring. För väldigt få vill köpa just annonser numer, de flesta vill köpa ens röst. Så man måste acceptera sin roll, som påverkare. Hjälpa företagen att kapitalisera på följarna. Förvalta sin konsumentmakt. Men det var väl aldrig anledningen till att någon startade en blogg. Inte från början. Hur länge kan det som skapades av lust leva vidare på de lukrativa drivkrafternas villkor?
Tonen i våra flöden har också förskjutits. Från att vara inkluderande till exkluderande. Från ”häng med” till ”du skulle ha vart med”. Från vanlig vardag till en titt in i slutna sällskap som följs åt på events, resor och pressluncher. Motorn är inte längre inspirationen utan snarare transitionen. Att följa profilernas utveckling och förvandling. Deras livsdrama och interaktioner. Hur ska det gå? Vad händer sen? Vad blir nästa steg?
Och vem är jag i allt detta. ”Du måste bli mer personlig. Ingen vill följa en robot”. Jag köper det. Men vill jag vara en inspiratör, en posör eller en estradör? Det är lätt att se intäktsmöjligheterna och glömma kostnaderna. Vad ger man bort som man aldrig kan få åter? Är min roll verkligen att underhålla eller är det att göra något helt annat. Den frågan har aldrig känts så relevant som nu. Eller så väsentlig i resonemanget och i sammanhanget.
The post Influencern 2020 – en inspiratör, posör eller estradör? appeared first on Trendenser.