Jag har en, riktigt tung, last i livet. Den stavas g-l-o-s-s-i-g-a magasin. Så länge jag kan minnas, faktiskt ända sedan jag levde på veckopeng och rattade en bockstyrad Crescent ner till Konsum i Holmsund för att köpa senaste numret av Kamratposten/FRIDA/VeckoRevyn/Okej!/SOLO/<insert valfritt namn på dåtida tonårstidning>, så har jag älskat att bläddra i nya tidningar. Allra helst de högblanka och trycksvärtsdoftande, fyllda med ouppnåeliga drömmar. Och den åkomman har liksom växt. Med mig och med tiden. Och inte minst med mitt nuvarande jobb. Nu prenumererar jag på så många att jag inte ens hinner läsa alla. Tidningskorgen svämmar över. Ändå fräser jag som Gollum om någon insinuerar att jag borde sålla. Hm. Det har ju diskuterats en del om den spirande diskbänksrealismen inom inredningsvärlden. Här är en glimt från min. Totalt ostylad och i allra högsta grad verklig. Men. Jag ska bara sa Alfons, tog en kaffe och levererade tre artiklar. Sen, sen, sen ska jag slå mig ner med en kopp te och en tidning. Yeah right. Vips har det gått tre månader till och lika många oöppnade inplastade.
![]()
Foto: Frida Ramstedt, Trendenser.se